Till min mor och min far, min syster min bror, min vän och min granne...
Tidens timme är inne.... klockan är slagen; det här är för dig min vän.
Jag skriver för dig, jag andas jag ler och jag sjunger för dig; bara för dig så ger jag mitt allt. Mitt inre, min själ och mitt sinne. Så djupt ner i avgrunden studsar ett eko - av sorg och förtvivlan, av euforisk glädje. Genuint tittar du tillbaka, men du ser inte - hör inte - förstår inte; just därför kramar jag dig hårdare, jag älskar dig mer än livet!
Min själ är befläckad, oren och sval --- skärvor av alter egot reflekteras i grått höstljus.
Jag sjunger för dig, bugar och niger. Nothing makes sense! It is not supposed to!
Jag sjunger för oss min vän, en melodi, du sjunger med! Jag älskar dig mer än livet...
Det går tungt nu... jag försöker - famlar - words not invented. Fotsteg utan eko, utan eftertryck!
Jag ler åt dig, mitt hjärta ler - du är underbar och jag är tom. Din fullhet kan inte fylla mig. Jag somnar, precis efter manus. Jag är klar och du har en uppgift: tro mig - du är underbar - jag är klar, du blir kvar!
Ett sorl av kärlek, av framtidstro och lust...för dig min vän, bara för dig!
2014-09-26
2014-08-06
Bortom kontroll blottas äkthet och sanning.
I samma sekund som den icke-vakna-realiteten får grepp om själen väcks ett inferno till liv.Aningar, fasor och inre demoner gör sig påminda, synliga.
Hjälplöshet, ångest och kval har kapplöpning inför en ofrivillig publik. Klockans brännande signal tar en till den vakna realiteten; och den accepterade "så-ska-det-vara-approachen i vardagens banala ekkorhjul tar överhand.".
- Bara för att det ska "vara så".
Klyschor äcklar och förgör, dess sanna natur irriterar....gnager!
Om jag riskerar att somna hamnar mitt innersta väsen bortom kontroll och styrning, där drömmar härjar fritt!
365 dagar av godtagande och förnekande svischar förbi medan en timmes själakramp kan likställas med en eon av vånda.
EGENTLIGEN VET JAG,men det är först när bekräftelsen kommer som sorgen och föraktet - besvikelsen - knackar på.
Först efter affirmation anses sorgen vara laglig.
2010-06-13
Hur kan en känsla vara så varm och så kall på en och samma gång?
Hur kan det komma sig?
Sitter och funderar över allt det pararella som måste pågå medan vi tror att vi har kontrollen. Tankarna skenar mot en helt annan sfär, jag blir viktlös och flyger med. En sång för mitt inre ekar mellan världarna. Det sympatiska nervsystemet jobbar för flykt, hjärtfrekvensen går upp, men samtidigt så känns det som om allting står stilla!
Hur kan det komma sig?
Sitter och funderar över allt det pararella som måste pågå medan vi tror att vi har kontrollen. Tankarna skenar mot en helt annan sfär, jag blir viktlös och flyger med. En sång för mitt inre ekar mellan världarna. Det sympatiska nervsystemet jobbar för flykt, hjärtfrekvensen går upp, men samtidigt så känns det som om allting står stilla!
2010-05-05
2010-05-04
Hämtat ur innerfickan
Jag blundar, och ord för ord liksom droppar innanför mina ögonlock.
Som om pärla för pärla väver en tavla. Associativt. Så vackert. Precis som meningar blir de till bilder. Reflekterar, är de inte underligt hur man klär tanke och känsla i ord så säg.
Sinnesstämningen är så avgörande, klär vi den enkelt med de lätta, eller försöker vi finna de där avslöjande, yttersta orden som ligger gömda innanför. Vad begär vi av oss själva egentligen, hur många dimensioner har en själ och hur mörkt är det egentligen om du blundar? Analyserar min tanke, men den sitter för långt ifrån fingertopparna för att jag ska kunna sätta den i pränt. De är som om orden jag letar efter inte har skrivits ännu.
Vad menas med realism när resan har oändligt många vägar, är jag realistisk om jag följer den väg du tycker att jag ska gå? För vem är du att säga. Kan man överhuvudtaget känna sig tillfreds om man idogt jagar efter det absolut mest realistiska medan livet går en förbi? Jag är där inne och gömd där bakom, inte förglömd och inte ensam, jag är Marie-Louise. Rad för rad vill ta mig i besittning, trycker på, och ord vill bli blottade. Jag skulle vilja skrika rakt ut, men samtidigt är de som om jag kvävs, för det hörs ingenting. Är de kanske så att min vetskap om din oförmåga att förstå punkterar stämbanden. Vad tjänar de till när de är rena Hebreiskan, bortom tecken för den som ingenting hör. Jag plockar ut små fragment för allmän beskådan. Tänker att en dag när jag hittat dendär vägen mittemellan, då så ska jag författa mina memoarer.
Kanske har väl du såsom jag fastnat, någonstans i väntan på klartecken för att fortsätta.En djup suck, vreden blandas med någon form av lättnad. Som om jag hade förutspått idag redan igår. De är vidunderligt, vackert, kanske även en smula bitterljuvt. Det finns ingen realism i det jag försöker förklara, de finns bara pärlor. Och jag väver och väver för att när stunden är kommen få betrakta min egen tavla!
Som om pärla för pärla väver en tavla. Associativt. Så vackert. Precis som meningar blir de till bilder. Reflekterar, är de inte underligt hur man klär tanke och känsla i ord så säg.
Sinnesstämningen är så avgörande, klär vi den enkelt med de lätta, eller försöker vi finna de där avslöjande, yttersta orden som ligger gömda innanför. Vad begär vi av oss själva egentligen, hur många dimensioner har en själ och hur mörkt är det egentligen om du blundar? Analyserar min tanke, men den sitter för långt ifrån fingertopparna för att jag ska kunna sätta den i pränt. De är som om orden jag letar efter inte har skrivits ännu.
Vad menas med realism när resan har oändligt många vägar, är jag realistisk om jag följer den väg du tycker att jag ska gå? För vem är du att säga. Kan man överhuvudtaget känna sig tillfreds om man idogt jagar efter det absolut mest realistiska medan livet går en förbi? Jag är där inne och gömd där bakom, inte förglömd och inte ensam, jag är Marie-Louise. Rad för rad vill ta mig i besittning, trycker på, och ord vill bli blottade. Jag skulle vilja skrika rakt ut, men samtidigt är de som om jag kvävs, för det hörs ingenting. Är de kanske så att min vetskap om din oförmåga att förstå punkterar stämbanden. Vad tjänar de till när de är rena Hebreiskan, bortom tecken för den som ingenting hör. Jag plockar ut små fragment för allmän beskådan. Tänker att en dag när jag hittat dendär vägen mittemellan, då så ska jag författa mina memoarer.
Kanske har väl du såsom jag fastnat, någonstans i väntan på klartecken för att fortsätta.En djup suck, vreden blandas med någon form av lättnad. Som om jag hade förutspått idag redan igår. De är vidunderligt, vackert, kanske även en smula bitterljuvt. Det finns ingen realism i det jag försöker förklara, de finns bara pärlor. Och jag väver och väver för att när stunden är kommen få betrakta min egen tavla!
2010-05-01
Lingvistik
Bilder etsar sig fast och brännmärker näthinnan, ständigt återkommande spelas de upp för mitt inre. Dialogen inombords förs så tyst att jag nästan måste hålla andan för att uppfatta. Jag håller på att somna, jag stänger utav.
Jag känner efter, jag har kanske växt en smula sedan igår, kanske en aningens bit. Jag har förstått idag litet mer än vad jag gjorde igår. Att få ta del av ögonblicken, lukterna, tonerna och känslorna berör till den grad att ord är överflödiga. Om jag bara kunde hitta de ord som beskriver det allra viktigaste för mig, så hade jag nog ändock inte lyckats förmedla. Att lära känna sig själv tror jag är en livslång process, en l i v s v i k t i g process. Och en nödvändighet som gör att vi växer, litet grand för var gång vi känner efter. Genom det fruktansvärda tunga kval - som slutligen återgäldar till tusen. Men känner vi oss själva? Är vi med här och nu? Städar vi lika bra inombords som vi putsar silvret när vi bjuder över vännerna på söndagsmiddag?
Jag känner efter, jag har kanske växt en smula sedan igår, kanske en aningens bit. Jag har förstått idag litet mer än vad jag gjorde igår. Att få ta del av ögonblicken, lukterna, tonerna och känslorna berör till den grad att ord är överflödiga. Om jag bara kunde hitta de ord som beskriver det allra viktigaste för mig, så hade jag nog ändock inte lyckats förmedla. Att lära känna sig själv tror jag är en livslång process, en l i v s v i k t i g process. Och en nödvändighet som gör att vi växer, litet grand för var gång vi känner efter. Genom det fruktansvärda tunga kval - som slutligen återgäldar till tusen. Men känner vi oss själva? Är vi med här och nu? Städar vi lika bra inombords som vi putsar silvret när vi bjuder över vännerna på söndagsmiddag?
det är inte ett måste att förstå, det enda oundvikliga äro döden
- men innan dess så vill du väl leva?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)