2010-05-01

Lingvistik

Bilder etsar sig fast och brännmärker näthinnan, ständigt återkommande spelas de upp för mitt inre. Dialogen inombords förs så tyst att jag nästan måste hålla andan för att uppfatta. Jag håller på att somna, jag stänger utav.

Jag känner efter, jag har kanske växt en smula sedan igår, kanske en aningens bit. Jag har förstått idag litet mer än vad jag gjorde igår. Att få ta del av ögonblicken, lukterna, tonerna och känslorna berör till den grad att ord är överflödiga. Om jag bara kunde hitta de ord som beskriver det allra viktigaste för mig, så hade jag nog ändock inte lyckats förmedla. Att lära känna sig själv tror jag är en livslång process, en l i v s v i k t i g process. Och en nödvändighet som gör att vi växer, litet grand för var gång vi känner efter. Genom det fruktansvärda tunga kval - som slutligen återgäldar till tusen. Men känner vi oss själva? Är vi med här och nu? Städar vi lika bra inombords som vi putsar silvret när vi bjuder över vännerna på söndagsmiddag?




det är inte ett måste att förstå, det enda oundvikliga äro döden

- men innan dess så vill du väl leva?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar