Hur lågt måste man viska för att bli hörd, och hur hårt måste jag blunda för att kunna se? Hur långt bort måste jag gå för att slutligen komma nära och hur försiktigt vill du att jag ska stryka min hand över din panna för att du ska känna smärtan?

Det finns få sanningar, så kom till klarhet.

Hämtat ur innerfickan

Jag blundar, och ord för ord liksom droppar innanför mina ögonlock.
Som om pärla för pärla väver en tavla. Associativt. Så vackert. Precis som meningar blir de till bilder. Reflekterar, är de inte underligt hur man klär tanke och känsla i ord så säg.

Sinnesstämningen är så avgörande, klär vi den enkelt med de lätta, eller försöker vi finna de där avslöjande, yttersta orden som ligger gömda innanför. Vad begär vi av oss själva egentligen, hur många dimensioner har en själ och hur mörkt är det egentligen om du blundar? Analyserar min tanke, men den sitter för långt ifrån fingertopparna för att jag ska kunna sätta den i pränt. De är som om orden jag letar efter inte har skrivits ännu.

Vad menas med realism när resan har oändligt många vägar, är jag realistisk om jag följer den väg du tycker att jag ska gå? För vem är du att säga. Kan man överhuvudtaget känna sig tillfreds om man idogt jagar efter det absolut mest realistiska medan livet går en förbi? Jag är där inne och gömd där bakom, inte förglömd och inte ensam, jag är Marie-Louise. Rad för rad vill ta mig i besittning, trycker på, och ord vill bli blottade. Jag skulle vilja skrika rakt ut, men samtidigt är de som om jag kvävs, för det hörs ingenting. Är de kanske så att min vetskap om din oförmåga att förstå punkterar stämbanden. Vad tjänar de till när de är rena Hebreiskan, bortom tecken för den som ingenting hör. Jag plockar ut små fragment för allmän beskådan. Tänker att en dag när jag hittat dendär vägen mittemellan, då så ska jag författa mina memoarer.

Kanske har väl du såsom jag fastnat, någonstans i väntan på klartecken för att fortsätta.En djup suck, vreden blandas med någon form av lättnad. Som om jag hade förutspått idag redan igår. De är vidunderligt, vackert, kanske även en smula bitterljuvt. Det finns ingen realism i det jag försöker förklara, de finns bara pärlor. Och jag väver och väver för att när stunden är kommen få betrakta min egen tavla!

Lingvistik

Bilder etsar sig fast och brännmärker näthinnan, ständigt återkommande spelas de upp för mitt inre. Dialogen inombords förs så tyst att jag nästan måste hålla andan för att uppfatta. Jag håller på att somna, jag stänger utav.

Jag känner efter, jag har kanske växt en smula sedan igår, kanske en aningens bit. Jag har förstått idag litet mer än vad jag gjorde igår. Att få ta del av ögonblicken, lukterna, tonerna och känslorna berör till den grad att ord är överflödiga. Om jag bara kunde hitta de ord som beskriver det allra viktigaste för mig, så hade jag nog ändock inte lyckats förmedla. Att lära känna sig själv tror jag är en livslång process, en l i v s v i k t i g process. Och en nödvändighet som gör att vi växer, litet grand för var gång vi känner efter. Genom det fruktansvärda tunga kval - som slutligen återgäldar till tusen. Men känner vi oss själva? Är vi med här och nu? Städar vi lika bra inombords som vi putsar silvret när vi bjuder över vännerna på söndagsmiddag?

det är inte ett måste att förstå, det enda oundvikliga äro döden

- men innan dess så vill du väl leva?