Jag blundar, och ord för ord liksom droppar innanför mina ögonlock.
Som om pärla för pärla väver en tavla. Associativt. Så vackert. Precis som meningar blir de till bilder. Reflekterar, är de inte underligt hur man klär tanke och känsla i ord så säg.
Sinnesstämningen är så avgörande, klär vi den enkelt med de lätta, eller försöker vi finna de där avslöjande, yttersta orden som ligger gömda innanför. Vad begär vi av oss själva egentligen, hur många dimensioner har en själ och hur mörkt är det egentligen om du blundar? Analyserar min tanke, men den sitter för långt ifrån fingertopparna för att jag ska kunna sätta den i pränt. De är som om orden jag letar efter inte har skrivits ännu.
Vad menas med realism när resan har oändligt många vägar, är jag realistisk om jag följer den väg du tycker att jag ska gå? För vem är du att säga. Kan man överhuvudtaget känna sig tillfreds om man idogt jagar efter det absolut mest realistiska medan livet går en förbi? Jag är där inne och gömd där bakom, inte förglömd och inte ensam, jag är Marie-Louise. Rad för rad vill ta mig i besittning, trycker på, och ord vill bli blottade. Jag skulle vilja skrika rakt ut, men samtidigt är de som om jag kvävs, för det hörs ingenting. Är de kanske så att min vetskap om din oförmåga att förstå punkterar stämbanden. Vad tjänar de till när de är rena Hebreiskan, bortom tecken för den som ingenting hör. Jag plockar ut små fragment för allmän beskådan. Tänker att en dag när jag hittat dendär vägen mittemellan, då så ska jag författa mina memoarer.
Kanske har väl du såsom jag fastnat, någonstans i väntan på klartecken för att fortsätta.En djup suck, vreden blandas med någon form av lättnad. Som om jag hade förutspått idag redan igår. De är vidunderligt, vackert, kanske även en smula bitterljuvt. Det finns ingen realism i det jag försöker förklara, de finns bara pärlor. Och jag väver och väver för att när stunden är kommen få betrakta min egen tavla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar